Swiss Painter, 1868-1933,was a Swiss painter. He was the father of the artists Alberto and Diego Giacometti and the architect Bruno Giacometti.   Related Paintings of Giovanni Giacometti :. | Apples | Giorno di pioggia | Silsersee with view of Maloja | Annetta | Two apples |
Related Artists:
Broederlam, Melchoir
Flemish, active 1381-1409
ROMNEY, George
English Painter, 1734-1802 The son of a cabinetmaker, George Romney was born in Dalton, Lancashire. He was apprenticed in 1755 to Christopher Steele, a provincial portrait painter, but was largely self-taught. Romney's ambition was to become a history painter. In 1762 he moved to London, where he studied the Duke of Richmond's collection of casts of antique sculpture and established himself as a portraitist. He went to Italy in 1773, and after his return in 1775 he became the favorite painter of high society. Morbidly sensitive and retiring, Romney kept aloof from the social world of his sitters and from the Royal Academy. By 1782 he was under the spell of Emma Hart, later Lady Hamilton and the mistress of Nelson, who sat for him as Circe, a Bacchante, Cassandra, the Pythian Priestess, Joan of Arc, St. Cecilia, Mary Magdalene, and other impersonations he suggested. In the 1780s he executed a number of Eton leaving portraits, which established him as the supreme interpreter of aristocratic adolescence in his age. For much of his life in London, Romney was under the wing of the poet William Hayley, who encouraged him in the choice of subjects from Milton and Shakespeare as well as the Bible and Greek tragedy. Romney's history paintings are today chiefly known from engravings, like the dramatic Tempest (1787-1790) commissioned for John Boydell's Shakespeare Gallery. A large number of drawings for these projects survive. Romney had married early in life an uneducated woman whom he did not bring to London but to whom he returned when his health finally gave way. Ill health and the facility with which he converted his early realistic style into a fashionable sketchlike formula for idealizing his sitters probably account for an unevenness of execution that has partially justified his critics. Unlike Joshua Reynolds, Romney did not enter into the character of his sitters, unless they possessed nervous traits like his own, for example, the moving portrait William Cowper. But he was psychologically involved with the generalized charms of youth, beauty, and breeding that he admired in his aristocratic sitters, and by combining a neoclassic purity of line with free but masterly brushwork he achieved a number of incomparable images which transcend the realism of portraiture.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.